Min kropp fick nog i förrgår och sa till på skarpen att den behövde vila. Var på en mycket otrevlig trafikolycka och efteråt hade vi debriefing på stationen. Vi satt ner och när det var dags att resa sig ville min kropp inte vara med längre. Jag gick hem och stöp i säng. Doktors besök visade att jag hade fått lunginflammation och vila beordrades. Har nu spenderat två underbara dagar i sängen och jag känner mig som en ny människa. Det har helt enkelt varit för mycket och kroppen sa ifrån. Så nu kan jag i lugn och ro sitta framför datorn och göra färdigt mina två sista tentor för denna terminen, och när de är gjorda är jag halvägs där. Bara en termin kvar och sen blir jag en riktig polis. Läskigt. Jag är absolut inte redo ännu och måste lära mig väldigt mycket om jag skall vara den mest erfarna på trucken. Det är så otroligt komplicerat alltihop och jag har ångest ibland för att inte göra ett bra jobb. Pappers arbetet är enormt och då gör jag inte ens de komplicerade bitarna ännu.
Nä, nu kryper jag ner i sängen igen med min elektriska filt och somnar om.
torsdag 19 juli 2007
tisdag 17 juli 2007
Hade första trafik olyckan idag med dödlig utgång. En mamma gick över gatan bärandes sin lilla tre åring och blev påkörd av en lastbil som inte såg henne. När vi kom fram hade ambulansen redan kommit och hade tagit över från de utmattade vittnena som hade försökt rädda deras liv. Den lilla flickan klarade sig inte och mamman har allvarliga yttre och innre skador. Så fort vi kom fram insåg vi hur allvarlig olyckan var och jag blev alldeles lugn. Jag visste precis vad som skulle göras och tog snabbt kontroll över incidenten. Jag har varit med om en hel del allvarliga händelser och varje gång känns det som mitt normala total kaos inne i huvudet blir helt lugnt och jag är i total kontroll och har en alldeles klar bild över vad som måste göras. Ju mer stressfull situationen är desto coolare blir jag.
Frågan är bara om jag inte är allför cool. Den lilla flickan var precis en månad yngre än min yngsta dotter, mamman ett par år äldre än mig. Trots detta kände jag ingenting och bara tänkte på vad som skulle göras next. Jag pratade med pappan och resten av familjen och organisereade en buss för att ta dem till sjukhuset.
Fortsättning ett par dagar senare...
Efter olyckan hade vi debriefing med en counceller. Jag var fortfarande lugn tills hon sa att jag skulle prata ordentligt med min make när jag kom hem om vad som hade hänt, framför allt när vi hade barn i samma ålder. Nu går ju inte det så hon förselog mina föräldrar och det gick ju inte heller. Just då kände jag mig ensamast i världen vilket inte är sant heller.
Nu har det gått ett par dagar och jag funderar på min reaktion till vad som hänt. Jag känner mig inte så ledsen och upprörd som jag bore vara. Inte heller vill jag skrika och gråta för den lilla flickan och hennes familj. Betyder detta att jag ät totalt känsloløs, att jag har trängt undan alla känslor och kommer bli tokig om 25 år eller att jag är så distansierad till allt som händer att jag förvandlats till ett kallt kryp utan medkänsla för min omgiving.
Om man bortser från just denna olyka har jag märkt att jag håller på att förändras som människa. Jag är otroligt glad över att jag blev polis när jag var 34 och inte 24 som först tänkt. Nu vet jag att världen inte ser ut så här. Det finns normala människor och att polis kulturen i Australien är unik. Alla arbetsplatser fungerar inte så här och vi tar hand om en mycket liten del av befolkningen. Men trots detta har jag blivit annorlunda i hur jag ser på min omgivning och jag behöver utveckla nån slags strategi för att behålla min männskliga sida men ändå vara tuff nog att ha controll över situationen. Det är en stor skillnad på att vara en skitstövel och trycka ner någon, till att vara den som är i kontroll och göra vad som i rätt.
Svårt att förklara men jag håller på att bli en skitstövel då det är lättare att få folk att göra som man vill på det sättet.
Polis yrket har defenitvt fört med sig massa frågor som jag aldrig haft en aning om att jag måste fundera över. Det funkar bra på papper och i studie böcker att försöka lära sig hur man skall ta itu med situationer, men det är så otroligt annorlunda i verkliga livet.
Frågan är bara om jag inte är allför cool. Den lilla flickan var precis en månad yngre än min yngsta dotter, mamman ett par år äldre än mig. Trots detta kände jag ingenting och bara tänkte på vad som skulle göras next. Jag pratade med pappan och resten av familjen och organisereade en buss för att ta dem till sjukhuset.
Fortsättning ett par dagar senare...
Efter olyckan hade vi debriefing med en counceller. Jag var fortfarande lugn tills hon sa att jag skulle prata ordentligt med min make när jag kom hem om vad som hade hänt, framför allt när vi hade barn i samma ålder. Nu går ju inte det så hon förselog mina föräldrar och det gick ju inte heller. Just då kände jag mig ensamast i världen vilket inte är sant heller.
Nu har det gått ett par dagar och jag funderar på min reaktion till vad som hänt. Jag känner mig inte så ledsen och upprörd som jag bore vara. Inte heller vill jag skrika och gråta för den lilla flickan och hennes familj. Betyder detta att jag ät totalt känsloløs, att jag har trängt undan alla känslor och kommer bli tokig om 25 år eller att jag är så distansierad till allt som händer att jag förvandlats till ett kallt kryp utan medkänsla för min omgiving.
Om man bortser från just denna olyka har jag märkt att jag håller på att förändras som människa. Jag är otroligt glad över att jag blev polis när jag var 34 och inte 24 som först tänkt. Nu vet jag att världen inte ser ut så här. Det finns normala människor och att polis kulturen i Australien är unik. Alla arbetsplatser fungerar inte så här och vi tar hand om en mycket liten del av befolkningen. Men trots detta har jag blivit annorlunda i hur jag ser på min omgivning och jag behöver utveckla nån slags strategi för att behålla min männskliga sida men ändå vara tuff nog att ha controll över situationen. Det är en stor skillnad på att vara en skitstövel och trycka ner någon, till att vara den som är i kontroll och göra vad som i rätt.
Svårt att förklara men jag håller på att bli en skitstövel då det är lättare att få folk att göra som man vill på det sättet.
Polis yrket har defenitvt fört med sig massa frågor som jag aldrig haft en aning om att jag måste fundera över. Det funkar bra på papper och i studie böcker att försöka lära sig hur man skall ta itu med situationer, men det är så otroligt annorlunda i verkliga livet.
torsdag 5 juli 2007
Urk!!!
Klockan är 01:21am och jag har skrivit de första 3000 orden i min uppsats om nått mög som jag inte ens nu kan komma ihåg vad det var. Jag har precis upptäckt att jag missupfattat frågan och får börja om på nytt. Perkele!
söndag 1 juli 2007
Lunch date
Hade lunch med ex-maken härom dagen och det var riktigt trevligt. Vi pratade om hur det blev så fel och han är fortfarande väldigt arg och besviken på mig. Arg för at jag inte vill försöka jobba mer på det och arg för att jag så länge vetat att jag ville lämna honom men inte sagt det tydligt nog. Jag förstår fullkomligt hur han känner och han har all rätt i värden i att känna som han gör. Hans känslor är verkligen inte obefogade och jag är ledsen över att ha åstakommit detta.
Men inte för ett ögonblick ångrar jag vad jag har gjort och jag känner inga skuldkänslor. Jag visste inte hur jag skulle kunna komma ur detta förhållande på nått annat sätt än så som jag gjort. I bland är jag stolt över att jag fanimej vågade gå emot strömmen och tro på och göra vad som är rätt för mig.
Men inte för ett ögonblick ångrar jag vad jag har gjort och jag känner inga skuldkänslor. Jag visste inte hur jag skulle kunna komma ur detta förhållande på nått annat sätt än så som jag gjort. I bland är jag stolt över att jag fanimej vågade gå emot strömmen och tro på och göra vad som är rätt för mig.
onsdag 27 juni 2007
Kvarters bråk
Vi har ett kvarter i vårt område där det bara bor kriminella aborginer. Det är inte riktigt en "no go zone" då vi kör igenom det, visserligen med låsta dörrar och uppvevade rutor, men vi stannar mycket sällan. Folk skjuter upp mitt på gatan, köper och säljer alla sorters droger relativt öppet och det är inte mycket vi gör för att stoppa det hela. Dom slåss och skjuter på varandra men det rapporteras sällan då dom inte vill ha vår inblandning. Det hela är politiskt och en het potatis om hur det skall hanteras. Vi som poliser på marken bara följer order. Hela området är dock ganska läskigt och jag ser inte fram emot den dag då vi blir beodrade att rensa ut alla droger och medföljande kackerlackor.
I lördags var det fest nere i kvarteret och vi var där flera gånger under kvällens lopp bara för att kolla att allt var okej. Klockan 3 får vi ett larm om att dom har börjat slåss ute på gatan. Vi åker dit (inte med ilfart) och parkerar bilen mitt i gatan utanför ett radhus. Utanför bråkar tre män. Vi stiger ut ur bilen och går fram till dem och frågar vad som står på. Som en given signal öppnas en dörr och det stormar ut folk. Vi är nu plötsligt omringade av 30 fulla aggro aborginer. Min partner kallar på backup medans det fortsätter att komma ut folk från alla olika hus. Jag känner igen en kvinna vars son blev dödad i en hemsk olycka för ett par år sen då han försökte rymma från en polisbil.
Jag måste erkänna att jag nu känner mig lite olustig till mod. Som tur var är de så packade och aggro att dom börjar bråka med varandra. En pojke får en flaska i huvudet och medans de är upptagna springer vi till bilen och låser dörren. Innom ett par minuter kommer förstärking från när och fjärran och vi är nu minst 25 poliser varav 10 har full kravall utrusting. Vi skingrade gruppen och eskorterade 10 stycken till tågstationen.
Efteråt kunde mina ben inte sluta skaka. Benen lydde mig inte längre och jag var tvungen att trampa runt för att få det att gå bort. Måste erkänna att denna incident var helt klart det läskigaste jag varit med om hitils. Det var läskigt för det gick så fort när det "turned to shit". Vi var inte på något sätt blase när vi gick ur bilen men det kändes ändå som vi var helt oförberedda på vad som hände sen. Det finns en bil utrustad med kravall utrustning som alltid finns till hands efter förra rioten, men den kändes väldigt långt borta när den behövdes.
Efteråt satt vi i bilen och bara asgarvade åt oss själva och hur rädda vi var. Det blev nästan hysteriskt och tårarna sprutade. Nästa jobb var ett parkerings klagomål och jag lyckades hålla bägge benen under kontroll denna gång.
I lördags var det fest nere i kvarteret och vi var där flera gånger under kvällens lopp bara för att kolla att allt var okej. Klockan 3 får vi ett larm om att dom har börjat slåss ute på gatan. Vi åker dit (inte med ilfart) och parkerar bilen mitt i gatan utanför ett radhus. Utanför bråkar tre män. Vi stiger ut ur bilen och går fram till dem och frågar vad som står på. Som en given signal öppnas en dörr och det stormar ut folk. Vi är nu plötsligt omringade av 30 fulla aggro aborginer. Min partner kallar på backup medans det fortsätter att komma ut folk från alla olika hus. Jag känner igen en kvinna vars son blev dödad i en hemsk olycka för ett par år sen då han försökte rymma från en polisbil.
Jag måste erkänna att jag nu känner mig lite olustig till mod. Som tur var är de så packade och aggro att dom börjar bråka med varandra. En pojke får en flaska i huvudet och medans de är upptagna springer vi till bilen och låser dörren. Innom ett par minuter kommer förstärking från när och fjärran och vi är nu minst 25 poliser varav 10 har full kravall utrusting. Vi skingrade gruppen och eskorterade 10 stycken till tågstationen.
Efteråt kunde mina ben inte sluta skaka. Benen lydde mig inte längre och jag var tvungen att trampa runt för att få det att gå bort. Måste erkänna att denna incident var helt klart det läskigaste jag varit med om hitils. Det var läskigt för det gick så fort när det "turned to shit". Vi var inte på något sätt blase när vi gick ur bilen men det kändes ändå som vi var helt oförberedda på vad som hände sen. Det finns en bil utrustad med kravall utrustning som alltid finns till hands efter förra rioten, men den kändes väldigt långt borta när den behövdes.
Efteråt satt vi i bilen och bara asgarvade åt oss själva och hur rädda vi var. Det blev nästan hysteriskt och tårarna sprutade. Nästa jobb var ett parkerings klagomål och jag lyckades hålla bägge benen under kontroll denna gång.
Strategi önskas
Följande post har skrivit i trött, gnälligt tillstånd
Jag har nu varit polis i sex månader och jag har redan har förändrats som person. Jag har blivit cynisk och möter alla med skeptisism. Jag tror inte på vad någon säger längre och funderar under tiden de pratar på vad de har för bakomliggande motiv.
Jag känner mig inte länger säker när jag går på gatorna som civil person. Gator som jag traskat upp och ner i över 10 år utan att nånting någonsin hänt, får mig nu att önska att jag hade åtminstånde min spray med mig. Alla jag möter synas ordentling för att avgöra vilken typ de är. Aldrig i livet att jag har ipoden ipluggad eller något av värde i väskan. Pengar göms på kroppen och brickan innanför byxorna.
Jag ser inte de vanliga herderliga människorna längre utan bara drog missbrukare, tjuvar och banditer. Det känns som jag blivit nån slags magnet för bovar och jag kan inte komma undan dem. Innan hade jag ingen aning om vem som var vad bara genom att dömma efter utseendet eller hur en person rör sig eller flackar med blicken. Om en person klär sig på ett speciellt sätt funderar jag numera på om det finns ett eller flera vapen gömda i byxorna eller i munk jackan.
Jag vet att detta område är speciellt för sin ovanligt höga krimminalitet och att det inte är så här överallt. Men när man bara träffar sådana människor hela dagarna är det lätt att glömma bort att vi har att göra med en liten del av befolkningen och en majoritet är laglydiga människor med vanliga jobb och normala vanor.
Om jag blivit sån här efter bara 6 månader hur kommer jag då känna mig om ett år, fem år eller tio år. Jag tror jag måste komma på en strategi för att överleva i det här jobbet och inte bli helt störd.
Jag har nu varit polis i sex månader och jag har redan har förändrats som person. Jag har blivit cynisk och möter alla med skeptisism. Jag tror inte på vad någon säger längre och funderar under tiden de pratar på vad de har för bakomliggande motiv.
Jag känner mig inte länger säker när jag går på gatorna som civil person. Gator som jag traskat upp och ner i över 10 år utan att nånting någonsin hänt, får mig nu att önska att jag hade åtminstånde min spray med mig. Alla jag möter synas ordentling för att avgöra vilken typ de är. Aldrig i livet att jag har ipoden ipluggad eller något av värde i väskan. Pengar göms på kroppen och brickan innanför byxorna.
Jag ser inte de vanliga herderliga människorna längre utan bara drog missbrukare, tjuvar och banditer. Det känns som jag blivit nån slags magnet för bovar och jag kan inte komma undan dem. Innan hade jag ingen aning om vem som var vad bara genom att dömma efter utseendet eller hur en person rör sig eller flackar med blicken. Om en person klär sig på ett speciellt sätt funderar jag numera på om det finns ett eller flera vapen gömda i byxorna eller i munk jackan.
Jag vet att detta område är speciellt för sin ovanligt höga krimminalitet och att det inte är så här överallt. Men när man bara träffar sådana människor hela dagarna är det lätt att glömma bort att vi har att göra med en liten del av befolkningen och en majoritet är laglydiga människor med vanliga jobb och normala vanor.
Om jag blivit sån här efter bara 6 månader hur kommer jag då känna mig om ett år, fem år eller tio år. Jag tror jag måste komma på en strategi för att överleva i det här jobbet och inte bli helt störd.
torsdag 21 juni 2007
Om ungefär ett år åker jag och min små loppor hem till sverige igen på semester. Jippie!! Längtar redan. Jag bor inte så långt från flygplatsen i Sydney och varje gång ett internationellt plan flyger över får jag sån längtan över att sitta på just detta plan som tar mig hem till mina tassemarker igen. Förra gången jag var hemma kändes det länge overkligt och annorlunda tills jag öppnade mammas kylskåp. Där stod den gröna mellan mjölken, den blå gula filen och riktig gul ost. Jag fick en stor klump i magen av lycka att äntligen vara hemma. Visste inte att man kunde bli så glad av lite mellan mjölk;) (Jag blev lika lycklig när jag såg den överfyllda skålen med lösgodis).
Detta är dock under förutsättningen att jag lyckas spara ihop nog med pengar till resan. Mina levnads förhållanden har förändrats drastiskt efter separationen och det är en liten kamp att få allt att gå ihop. Men det är inte enbart negativt att leva snålt. Det har fått mig att verkligen ifrågasätta mitt leverne och att inte ta allt för givet och det känns riktigt skönt att vara lite mer eftertänksam. Istället för att bara handla det jag vill ha så måste jag ordentligt fråga mig om jag verkligen vill ha det och sen lägga upp en plan för att kunna ha råd att handla det. Ofta har det visat sig att efter en månad av sparande är det inte så viktigt längre och jag faktiskt inte behöver det.
Förut gjorde jag många aktiviteter som kostade pengar vilket numera inte funkar så jag har fått hitta på nya saker att göra med barnen som har varit riktigt roligt. Vi har tex åkt tåg runt om i hela Sydney då det är gratis som polis. Vi tar med en liten picnick och har en kanon dag. Inget mera IKEA vid dåligt väder eller playdays aktivitet. Inga mer take aways kaffe eller mat. Allt inköps numera på ALDI, nån tysk billighhets affär. Det ger faktiskt resultat och jag har numera lite pengar över i varje två veckors period som vi får betalt.
Satan vad jag låter präktig, framför allt när jag säger att jag trivs med att vara "duktig". Får kontra med fick förra lönen köptes det svarta spets underkläder (dock Target) och $70 gick åt till att dricka öl (dock inte längre champange).
Life's good!
Detta är dock under förutsättningen att jag lyckas spara ihop nog med pengar till resan. Mina levnads förhållanden har förändrats drastiskt efter separationen och det är en liten kamp att få allt att gå ihop. Men det är inte enbart negativt att leva snålt. Det har fått mig att verkligen ifrågasätta mitt leverne och att inte ta allt för givet och det känns riktigt skönt att vara lite mer eftertänksam. Istället för att bara handla det jag vill ha så måste jag ordentligt fråga mig om jag verkligen vill ha det och sen lägga upp en plan för att kunna ha råd att handla det. Ofta har det visat sig att efter en månad av sparande är det inte så viktigt längre och jag faktiskt inte behöver det.
Förut gjorde jag många aktiviteter som kostade pengar vilket numera inte funkar så jag har fått hitta på nya saker att göra med barnen som har varit riktigt roligt. Vi har tex åkt tåg runt om i hela Sydney då det är gratis som polis. Vi tar med en liten picnick och har en kanon dag. Inget mera IKEA vid dåligt väder eller playdays aktivitet. Inga mer take aways kaffe eller mat. Allt inköps numera på ALDI, nån tysk billighhets affär. Det ger faktiskt resultat och jag har numera lite pengar över i varje två veckors period som vi får betalt.
Satan vad jag låter präktig, framför allt när jag säger att jag trivs med att vara "duktig". Får kontra med fick förra lönen köptes det svarta spets underkläder (dock Target) och $70 gick åt till att dricka öl (dock inte längre champange).
Life's good!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)