Australien 2007

I går fick vi ett jobb att åka till Centralstationen i Sydney och leta reda på en 16 årig pojke som var vilse. Vi hittade honom och förstod ganska snabbt att han hade en mental disability. Han kunde sitt namn men visste inte var han bodde, sitt hem telefon nummer eller hur han skulla komma hem. Vi tog honom till polis stationen och hittade honom i data systemet. Han hade en mental sjukdom som gjorde hans mentala ålder 10 år gammal. Det visade sig också att detta var långt från första gången som han hade hittats på en tåg station. Mer än 20 gånger hade han rymt hemmifrån. Åkt tåg runt om Sydeny i flera dagar tills han själv ringde polisen och bad att bli hämtad. Vad som var mer upprörande var att hans familj inte längre ville veta av honom och han var inte välkommen tillbaks när han blev hittad.

Jag ringde hans mamma och sa att vi hade pojken här, hon sa att hon inte brydde sig och hon ville inte komma och hämta honom. Om han ville komma hem igen kunde han sätta sig på ett tåg tillbaks. Jag sa att hon var fortfarande ansvarig för sin son och vi kan inte sätta honom på ett tåg kl 3 på natten och hoppas på det bästa. Hon svarade att "Whatever" och la på luren. Jag ringde då docs dit vi rapporterar alla barn som far risk av att bli övergipna och i behov av hjälp.

Docs är enligt deras web site "The NSW Department of Community Services (DoCS) promotes the safety and wellbeing of children and young people and works to build stronger families and communities." What a load of crap!!!! Deras svar var att i och med att han var 16 år så är det upp till honom själv att hitta någon stans att bo, oavsätt hans mentala hälsa. Jag frågade hur det skulle ske då han inte klarar sig som en vanlig 16 åring skulle. Det är 3 på natten, han har inga pengar, kan inte få ett jobb, har ingen pension, ingen tillgång till en säng, toalett kläder osv som är en rättighet för de flesta människor.

Docs svarade "Yes i know its sad, but according to the legislation there is nothing we can do". Jag ringde runt till olika hostels för hemlösa vilka alla var fulla för natten. Lyckades ill slut hitta ett i Parramatta, 40 min körväg. Ringde tillbaks till docs och frågade om de kunde betala taxi dit vilket kunde vara en möjlighet om jag ringde mamman först och bad henne om att betala.

Jag ringde mamman tillbaks och informerade henne om att docs nu var inblandad och vad som skulle hända. Hon skrek i telefonen "påstår du att jag inte bryr mig om min son, varför har du ringt docs?! Jag kommer och hämtar honom nu." 45 min senare kommer mamman och hennes bror instormande och vi sätter oss alla i ett mötesrum.

Jag kan förstå var mamman kommer ifrån och hur jobbigt detta kan vara för henne. Pojken försvinner i ett par dagar och ringer sen polisen för att bli hämtad. Ett par gånger i veckan får de hämta honom på olika polis eller tågstationer mitt i natten. Hon har två andra barn som hon får väcka och sen köra ofta en timmes resväg för att hämta honom. Jag kan förstå att hon har fått nog. Men om inte hon tar hand om sin son vem skall? Det finna ingen hjälp att få från någon myndighet eller organisation i att ta hand om honom. Foster hem är inte ett option då han är 16 år. Han är inte tillräckligt mentalt efter för att komma på en instution. Vi kan inte ta honm till rätt myndighet då han inte är självmords benägen.

Under hela mötet satt pojken med ansiktet i händerna och ryckte till som en liten hund varje gång hans mamma pratade. Hela hans kropp darrade och han kunde inte prata eller titta upp. När de sen gick råkade mamman stöta till honom och han började gråta och sa "please dont hit me".
Mitt hjärta sjönk ännu djupare och jag kollade alla security cameras så de inte började slå honom utanför stationen. Min partner fnös åt mig och sa att det enda den pojken behöver är en rejäl flogging så han kan inte stå eller gå. "That would teach him a lesson". Han sa också att i och med att mamman var så liten så kunde hon inte rå på honom. Hon behövde en stor man som satte pojken på plats.

Japp mina damer och herrrar, det här är Australien 2007 inte 1807...

I går damp det ner ett stort tungt paket från universitet. Det var sista drösen med skol böcker som landade tillsammans med en stor klump ångest. Om två dagar börjar min sista termin som "probationary constable" och i January blir jag en confirmerad polis in New South Wales. Det är dvs om jag klarar alla 4 tentor, 12 prov, 3 progress reports, medical undersökning, fett test och det fysiska provet. Helt otroligt att jag redan gjort två terminer och att det börjar närma sig slutet på denna helvetes tid. Samtidigt vill jag inte att det skall ta slut då arbetsbördan och ansvarstagandet ökar trippelfalt.

Bara tanken på att om tre månader kommer jag vara den mest seniora i polistrucken. Läskigt värre, för både mig och de jag skall rädda från allt ont.

Australien har drabbats av hästinfluensa som antagligen kommit hit med en sjuk märr från Japan. Den sprider sig som en löpeld genom landet och hela racing industrin står stilla. Detta är otroligt stort i detta land som älskar att spela på allt som rör sig. För oss inom polisen betyder det att alla polis hästar står i karantän och kan inte användas i nästa veckas stormöte APEC. Tiihiii...Just nu är det hysteri här nere framför allt inom delar av poliskåren över att Bush och grabbarna skall vara på ett och samma ställe i en vecka. Som tur var skall jag inte jobba under denna tillställning och slipper bråka med alla protestanter.

På en mer positiv note kan jag meddela att jag skall på date på Fredag med en manlig varelse som faktiskt är i samma ålder som undertecknad. Kul men pirrigt. Håll tummarna för att han kan prata och inte dreglar. Som tur var har jag fått två fina finnar på hakan som lyser rött.

Köttbulle fest down under

Jag har nu nästan ätit mig igenom ett helt kilo svenska köttbullar sen förra veckans ikea besök. Då jag inte har nån frys måste de liksom ätas upp innan de blir för gammla. Köttbulls macka, köttbulls pasta, köttbulls gryta och ett antal kalla köttbullar har ätits upp. Kanon de första 4 dagarna men nu börjar jag bli köttbulletrött.

I går brottades vi med en Mauri som hade traditionella tatueringar i hela ansiktet a la "Once we were warriors". Han var helt galen då han tagit väl mycket av drogen "ice" i sitt liv och var elepticer. Han hade en fit och ambulancen försökte hjälpa honom men han blev väldigt våldsam. Vi var sex poliser i ett litet pytte rum som försökte hålla fast honom. Det var som att brottas med en snappy krokodil. Hans käkar klappade efter oss när vi försökte hålla fast honom och ge honom en spruta. Vi sprayade med peppar spray honom men han blinkade knappt. Som tur var hade vi den nya "glass bilen" som vi till slut fick in honom i och transporterade honom till sjukhuset. "Glass bilen" är helt i plast och fången kan inte skada sig lika illa om dom blir galna där inne. Det enda negativa är att luft konditioneringen surrar väldigt högt och många junkies blir tokiga av.

Är ice lika vanligt i Sverige som här nere? Vi har en riktig epedemi som bara blir värre och värre.

Nu är det dax att snöra på bootsen igen och göra ett natt skift i lejon parken.

Var är min ishuffle????

Någonstans i min lilla lägenhet har den lilla jäveln försvunnit. Letat överallt inklusive storstädat men den är puts väck. Hur kan den bara försvinna? Kanske skulle jag låna med mig lite forensic utrustning från jobbet och en sniffer hund som kan luska fram den.

Ex-maken ringde och frågade vad tusan jag gjorde på en internet dating site. Visserligen en bra fråga i och med att jag sa till honom att jag vill vara singel resten av livet efter att ha levt 11 år med dito. Sen skilsmässan har jag varit på en hel del dater vilket i och för sig varit jättekul. Men de är allihop poliser och runt 28 år. Det skulle vara kul att ha något annat än polis stuff att prata om och det hade varit kul att träffa nån född i samma årtionde.

När jag inte jobbar har jag ju hand om smålopporna vilket gör det svårt att träffa nån annan genom hobbies eller var man nu träffar folk. Så en ensam natt satte jag upp min profil på en date site här i Sydney. Det visade sig att exet gjort likadant och hittat mig och blivit förolämpad. Sodd off!!! Mitt liv, jag datar om jag vill!!!

Våren har kommit!

Långsamt men säkert börjar livs lusten återvända efter en ovanligt lång och hemsk vinter. Magnolian blommar och det börjar bli riktigt vackert. Det har regnat hela vintern vilket gjort underverk för alla parker och trädgårdar som nu börjar grönska igen. Sydney bereder sig för stor besök av 21 världs ledare som kommer hit i Septembers APEC möte. Hela NSW har fått en ledig dag den 7:e Sept så de kan hålla sig hemma och inte störa de viktiga nissarnas agenda. Polisen har fått special tillstånd att stoppa och söka folk utan speciell anledning. Jag kommer inte nämna vad jag tycker och tänker om detta i denna blogg.

Längtar hem!!!! Längtar hem så det kryper i kroppen, men som tur var stillades min längtan efter ett supertrevligt besök på ikea. Kaviar och köttbullar inhandlades och nu kan jag överleva ett par månader till

Chris

I natt tog vi hand om en liten fyra årig abbo pojke som hade hittats utan sina föräldrar klockan 11.30 på en gata mitt i stan. Han stod blick stilla och höll i en soptunna när en man hittade honom tog honom och ringde polisen. När vi kom dit frågade jag pojken om jag fick lyfta upp honom vilket var okej. Han kröp upp i min famn och började gråta. Han höll fast mig i ett järn grepp och och jag kramade honom försiktigt och strök honom över ryggen. Hans kropp var så liten och späd och det kändes som jag skulle göra sönder honom om jag kramade för hårt. Många abbos hatar poliser och jag var orolig att han var rädd för mig. Jag strök honom över huvudet och lovade honom att hitta hans föräldrar. Det var svårt att förstå honom och han visste inte var han bodde eller vad han hette i efternamn. Han sa att han hette Chris och var fyra år. Min partner tog undertiden detaljer av de som hittat honom och de tyckte att de kände igen honom från tidigare. Efter 10 minuter somnade den lilla pojken i min famn. Han måste ha varit helt utmattad.

Plötsligt kom det en man springande och ropade den lilla pojkens namn. Det visade sig att det var pojkens pappa som jag har träffat tidigare. De flesta abbos som lever i detta område ofta alkohol eller drog misbrukare, krimminella och arbetslösa. Denna pappa är en av de få som verkligen försöker göra vad som är rätt men har hela tiden oddsen mot sig. Han har tidigare varit kriminell och drogmisbrukare och har suttit i fängelse större delen av sin ungdom. Han har dock själv "cleaned up his act". Han har numera ett jobb och har helt slutat med alkohol och droger. Han har ensam vårdnaden om sina fem barn då mamman är gravt alkoliserad och väldigt våldsam. När hon är full kommer hon till hans hus och skriker och svär, slåss och förstör saker. Då han varit i fängelse vet han att han så mycket som rör henne kommer han åka direkt i fängelse igen. Han ringer oss direkt och vi går dit och drar bort henne. Vi tar ut en order på henne som säger att hon får inte komma närmare än 100m av hans hus om hon druckigt alkohol. Om hon gör det så åker hon i fängelse.

Då mamman varit nykter i en vecka lät pappan ha pojken då han har svårt med dagis när han jobbar. Mamman började dock dricka igen och hon körde pojken till pappans hus, lämnade honom gården utanför hans hus och stack. Hon skickade ett sms till pappan om att polken var där ute men han kollade inte sin telefon förren 30 min senare och när han kom ut var pojken borta. Pojken blev rädd för mörkret och gick ut på gatan och gick sen vilse. När vi träffade pappan var han helt hysterisk och utom sig av oro.

Djävla subba!!! Fan ta henne när vi får tag på henne.
En del har det så svårt att försöka göra det rätta för sin familj och han har verkligen ingen som kan hjälpa honom. Han är en av de få jag mött som faktiskt försöker göra det bättre för sina barn men har inte en chans. Det positiva här är dock att denna pojke har åtminstone en förälder som är vettig och bryr sig. Tur är också att inget värre hände. Han blev inte bort rövad eller påkörd och vi hittade hans pappa.

Resten av natten hade jag lukten av den lilla pojken med mig och som tur var hade jag en bra partner att prata med. Vårt skift slutade klockan 7 på morgonen och då gick hela teamet till puben för morgon drinks och frukost.

I kväll känner jag mig dock bara ledsen för allt djävligt här i världen och arg för att vi inte kan göra mer för de som behöver det. N