Hade första trafik olyckan idag med dödlig utgång. En mamma gick över gatan bärandes sin lilla tre åring och blev påkörd av en lastbil som inte såg henne. När vi kom fram hade ambulansen redan kommit och hade tagit över från de utmattade vittnena som hade försökt rädda deras liv. Den lilla flickan klarade sig inte och mamman har allvarliga yttre och innre skador. Så fort vi kom fram insåg vi hur allvarlig olyckan var och jag blev alldeles lugn. Jag visste precis vad som skulle göras och tog snabbt kontroll över incidenten. Jag har varit med om en hel del allvarliga händelser och varje gång känns det som mitt normala total kaos inne i huvudet blir helt lugnt och jag är i total kontroll och har en alldeles klar bild över vad som måste göras. Ju mer stressfull situationen är desto coolare blir jag.

Frågan är bara om jag inte är allför cool. Den lilla flickan var precis en månad yngre än min yngsta dotter, mamman ett par år äldre än mig. Trots detta kände jag ingenting och bara tänkte på vad som skulle göras next. Jag pratade med pappan och resten av familjen och organisereade en buss för att ta dem till sjukhuset.

Fortsättning ett par dagar senare...

Efter olyckan hade vi debriefing med en counceller. Jag var fortfarande lugn tills hon sa att jag skulle prata ordentligt med min make när jag kom hem om vad som hade hänt, framför allt när vi hade barn i samma ålder. Nu går ju inte det så hon förselog mina föräldrar och det gick ju inte heller. Just då kände jag mig ensamast i världen vilket inte är sant heller.

Nu har det gått ett par dagar och jag funderar på min reaktion till vad som hänt. Jag känner mig inte så ledsen och upprörd som jag bore vara. Inte heller vill jag skrika och gråta för den lilla flickan och hennes familj. Betyder detta att jag ät totalt känsloløs, att jag har trängt undan alla känslor och kommer bli tokig om 25 år eller att jag är så distansierad till allt som händer att jag förvandlats till ett kallt kryp utan medkänsla för min omgiving.

Om man bortser från just denna olyka har jag märkt att jag håller på att förändras som människa. Jag är otroligt glad över att jag blev polis när jag var 34 och inte 24 som först tänkt. Nu vet jag att världen inte ser ut så här. Det finns normala människor och att polis kulturen i Australien är unik. Alla arbetsplatser fungerar inte så här och vi tar hand om en mycket liten del av befolkningen. Men trots detta har jag blivit annorlunda i hur jag ser på min omgivning och jag behöver utveckla nån slags strategi för att behålla min männskliga sida men ändå vara tuff nog att ha controll över situationen. Det är en stor skillnad på att vara en skitstövel och trycka ner någon, till att vara den som är i kontroll och göra vad som i rätt.
Svårt att förklara men jag håller på att bli en skitstövel då det är lättare att få folk att göra som man vill på det sättet.

Polis yrket har defenitvt fört med sig massa frågor som jag aldrig haft en aning om att jag måste fundera över. Det funkar bra på papper och i studie böcker att försöka lära sig hur man skall ta itu med situationer, men det är så otroligt annorlunda i verkliga livet.