Sorry Day.

I förra veckan var det två stora händelser i Australien och Refern.

Vår nya premiär minister sa ett efterlängtat och sent förlåt till landets aborginer och framför allt till "The stolen generation".
Mellan 1950 och 1976 ansåg staten att aborginer inte kunde ta hand om sina barn, så poliser hämtade med våld små barn från deras familjer och adopterade ut dem till vita familjer. Detta är ett av skälen till att aborginer inte gillar oss poliser.

Detta hände i förra veckan och det är verkligen delade uppfattnigar i landet om att säga förlåt var rätt eller fel.
Dagen efter "Sorry Day" var det års dagen av TJ Hickeys död. Han var en ung tonåring som på sin cykel blev jagad av polisen i Redfern. Han tappade kontrollen och ramlade av sin cykel och blev spetsad på ett staket. Fruktansvärt tragiskt för alla inblandade. Detta ledde till Redfern Riot i 2002.

Man är inte så populär som polis i Redfern just nu.
Vi har blivit tillsagda att inte köra in "the block" (område som enbart aborigines bor) och inte bli provocerade eller gå ur bilen. Så när det blev ett stort slagsmål med 80 fulla aborginer som pucklade på varandra körde vi bara förbi. Vi saktade dock ner och vi blev plötsigt omringade av aggro folk som började ge sig på bilen med flaskor och knytnävar. Måste erkänna att det var läskigt som fan. Om vi gasade på hade vi ju kört över dom och hade vi stannat skulle dom slå sönder rutan och dra ut oss. Lyckligtvis kom backup fort och gruppen skingrade sig.

Resten av natten spenderades på sjukhus då en nisse blivit knivhuggen i halsen efter att ha råkat väcka sin flat mate som trodde han var en inbrotts tjuv...

Första skoldagen

Så var det dags för stor loppans första skoldag. Stolt spatserade hon iväg i sin ny uniform och alldeles för stora skolväska. Utan att blinka sa hon adjö åt tårögda föräldrar och kastade sig in i den nya världen.
På kvällen vek hon ihop varje uniforms del noga och lade ner dem i en rosa och svart låda jag fått underkläder i i julklapp. Hon lade även ner sin nya klocka, satte på locket och knöt en rosett med det svarta siden bandet. Exmaken såg undrande på paketet och mig när han hämtade henne.

Tyvärr har hon bara gått en dag hittils sen blev hon ju sjuk. I morgon, nästan tre veckor senare är det dags igen. Unformen ligger redo under silkes pappret och hon sover med skolväskan och hatten i sängen. Min älskade lilla loppa håller på att bli stor.

Pojkar pojkar pojkar

Pojkar, pojkar, pojkar.
Dom finns öveallt. Söta kollegor, manliga brandmän, sexiga ambulansförare och stiliga sergeants. Om det finns så många hur kommer det sig att de som är intresserade av mig är antingen under 26 (10 år min junior), gifta eller alldeles för mesiga?
Visst är det kul med uppmärksamhet och som svensk flicka ensam flicka har man en hel del pull.

Men det är en satans svår balansgång.
Om man går up med massa sötnosar får man fort ett fint smeknamn som inte lockar. Säger man nej är man en tråkmåns med attityd.

Skulle inte alls ha nått emot en brandmann med fina gula galon byxor, röda hängslen och blåa t-shirts. Ålder och utseende ingen betydelse, röda hängslen gör mig alldeles nipprig....

Senior on the truck

Fick min "stripe" i går, vilket betyder att jag nu är en fullfjättrad polis med fullt ansvar för mina handlingar och numera "senior on the truck". Herre min djävlar vad rädd jag var i nall. Vilket fruktansvärt ansvar, tänk om jag gör fel eller råka skjuta nån i foten. Tills nu har jag jobbat med collegor som varit i jobbet i minst 4-5 år och alltid vetat vad som skall göras. Nu är det upp till mig, plus att jag är ansvarig för min mer juniora collega. Hjälp!!!

Allt gick fint tills vi fick ett larm om en våldsam "domestic" där styvfadern var schizophrenic, hade inte tagit sin medicin på 5 månader och druckit sprit i dagarna 3. Han gick lös på sina tre barn och fru med ett baseball bat. När vi kom fram möttes vi av de tre barnen som stod utanför lägenhets complexet och berättade vad som hänt och var han var. Hissen funkade inte och vi sprang up 7 våningar. När vi kom upp till 5:e våningen kunde vi höra skriken.

Jag kallade på backup, och när jag fick konfirmation att dom inte var långt borta gick vi in i lägenheten med spray och batong i högsta hugg. Som tur var fick vi det hela under kontroll snabbt och tog ut pappan. Mamman vägrade berätta vad som hänt eller lämna ett statement så i stället för att arrestera honom tog vi honom till mental sjukhuset.

Efter det fick vi två robberies och ett massivt brawl som löste upp sig självt när vi kom. Tre oljuds klagomål, ett parkerings klagomål, flyttade på en full nisse två gånger och fick till slut köra hem honom till nån förort västerut.

Natten slutade okej och jag behövde bara stanna kvar nån timme för att göra allt förbannat pappers arbete.

Har nu sovit en bra stund och är precis på väg att dra på mig bootsen för nya äventyr i sunny Redfern

Äntligen

Äntligen kom min lilla loppa hem efter två operationer och massa magont. Min älskade lilla dotter går nu omkring med en påse på magen som töms med jämna mellanrum. Allt gick bra till slut och det är en sån otrolig lättnad att se henne gå omkring som inget hänt. Hennes syster är överlycklig och ömsom klappar henne på kinden och kramar henne alldeles för hårt. Livet återgår sakteliga till det normala.

Officer down

En kollega från grann stationen blev skjuten i magen i morse och ligger på sjukhus (samma som loppan). Jag känner honom inte personligen men vet vem han är och säger hej i korridoren. I morses var det stor nyhet på tv, sen har inte ett ord nämnts i nyheterna. Det är nått konstigt på gång och mång frågor om vad som hände. Jag har nått olustigt i magen...

Loppan har ont

Hade ytterligare en sjukhus vistelse i veckan lite mer traumatiskt än förra gången.
Dan efter jag kom hem från min vistelse, åkte största loppan in för att ta bort en systa på livmorden. Under operationens gång upptäckte de att de även fick ta bort en del av urinblåsan. Hon hade fruktansvärt ont när hon vaknade och fick en hel del morfin för att klara smärtan. Det var så ohyggligt att se min underbara fina lilla loppa lida så. I tre dagar har hon legat och vridit sig som en liten svag mask.

Jag sitter och håller hennes fina lilla hand och stryker hennes svettiga panna, hon somnar till in nån timme för att vakna med ett ryck och skriker rakt ut i smärta. Efter ett tag kunde jag inte klara mera. När hon somnat till gick jag ut i korridoren och storgrät. Väggarna utanför var fyllda med foton av små bebisar och större barn med tuber i näsan och med fötter och händer i bandage. Det var tack kort från familjer som fått ta hem sina barn och minnes kort av de som inte klarat sig om vartannat. Jag grät för allihop och min lilla flicka som hade fått cancer om inte de duktiga läkarna insett vad som var fel med henne och opererat i tid.

Fortsättning följer...