Var är min ishuffle????

Någonstans i min lilla lägenhet har den lilla jäveln försvunnit. Letat överallt inklusive storstädat men den är puts väck. Hur kan den bara försvinna? Kanske skulle jag låna med mig lite forensic utrustning från jobbet och en sniffer hund som kan luska fram den.

Ex-maken ringde och frågade vad tusan jag gjorde på en internet dating site. Visserligen en bra fråga i och med att jag sa till honom att jag vill vara singel resten av livet efter att ha levt 11 år med dito. Sen skilsmässan har jag varit på en hel del dater vilket i och för sig varit jättekul. Men de är allihop poliser och runt 28 år. Det skulle vara kul att ha något annat än polis stuff att prata om och det hade varit kul att träffa nån född i samma årtionde.

När jag inte jobbar har jag ju hand om smålopporna vilket gör det svårt att träffa nån annan genom hobbies eller var man nu träffar folk. Så en ensam natt satte jag upp min profil på en date site här i Sydney. Det visade sig att exet gjort likadant och hittat mig och blivit förolämpad. Sodd off!!! Mitt liv, jag datar om jag vill!!!

Våren har kommit!

Långsamt men säkert börjar livs lusten återvända efter en ovanligt lång och hemsk vinter. Magnolian blommar och det börjar bli riktigt vackert. Det har regnat hela vintern vilket gjort underverk för alla parker och trädgårdar som nu börjar grönska igen. Sydney bereder sig för stor besök av 21 världs ledare som kommer hit i Septembers APEC möte. Hela NSW har fått en ledig dag den 7:e Sept så de kan hålla sig hemma och inte störa de viktiga nissarnas agenda. Polisen har fått special tillstånd att stoppa och söka folk utan speciell anledning. Jag kommer inte nämna vad jag tycker och tänker om detta i denna blogg.

Längtar hem!!!! Längtar hem så det kryper i kroppen, men som tur var stillades min längtan efter ett supertrevligt besök på ikea. Kaviar och köttbullar inhandlades och nu kan jag överleva ett par månader till

Chris

I natt tog vi hand om en liten fyra årig abbo pojke som hade hittats utan sina föräldrar klockan 11.30 på en gata mitt i stan. Han stod blick stilla och höll i en soptunna när en man hittade honom tog honom och ringde polisen. När vi kom dit frågade jag pojken om jag fick lyfta upp honom vilket var okej. Han kröp upp i min famn och började gråta. Han höll fast mig i ett järn grepp och och jag kramade honom försiktigt och strök honom över ryggen. Hans kropp var så liten och späd och det kändes som jag skulle göra sönder honom om jag kramade för hårt. Många abbos hatar poliser och jag var orolig att han var rädd för mig. Jag strök honom över huvudet och lovade honom att hitta hans föräldrar. Det var svårt att förstå honom och han visste inte var han bodde eller vad han hette i efternamn. Han sa att han hette Chris och var fyra år. Min partner tog undertiden detaljer av de som hittat honom och de tyckte att de kände igen honom från tidigare. Efter 10 minuter somnade den lilla pojken i min famn. Han måste ha varit helt utmattad.

Plötsligt kom det en man springande och ropade den lilla pojkens namn. Det visade sig att det var pojkens pappa som jag har träffat tidigare. De flesta abbos som lever i detta område ofta alkohol eller drog misbrukare, krimminella och arbetslösa. Denna pappa är en av de få som verkligen försöker göra vad som är rätt men har hela tiden oddsen mot sig. Han har tidigare varit kriminell och drogmisbrukare och har suttit i fängelse större delen av sin ungdom. Han har dock själv "cleaned up his act". Han har numera ett jobb och har helt slutat med alkohol och droger. Han har ensam vårdnaden om sina fem barn då mamman är gravt alkoliserad och väldigt våldsam. När hon är full kommer hon till hans hus och skriker och svär, slåss och förstör saker. Då han varit i fängelse vet han att han så mycket som rör henne kommer han åka direkt i fängelse igen. Han ringer oss direkt och vi går dit och drar bort henne. Vi tar ut en order på henne som säger att hon får inte komma närmare än 100m av hans hus om hon druckigt alkohol. Om hon gör det så åker hon i fängelse.

Då mamman varit nykter i en vecka lät pappan ha pojken då han har svårt med dagis när han jobbar. Mamman började dock dricka igen och hon körde pojken till pappans hus, lämnade honom gården utanför hans hus och stack. Hon skickade ett sms till pappan om att polken var där ute men han kollade inte sin telefon förren 30 min senare och när han kom ut var pojken borta. Pojken blev rädd för mörkret och gick ut på gatan och gick sen vilse. När vi träffade pappan var han helt hysterisk och utom sig av oro.

Djävla subba!!! Fan ta henne när vi får tag på henne.
En del har det så svårt att försöka göra det rätta för sin familj och han har verkligen ingen som kan hjälpa honom. Han är en av de få jag mött som faktiskt försöker göra det bättre för sina barn men har inte en chans. Det positiva här är dock att denna pojke har åtminstone en förälder som är vettig och bryr sig. Tur är också att inget värre hände. Han blev inte bort rövad eller påkörd och vi hittade hans pappa.

Resten av natten hade jag lukten av den lilla pojken med mig och som tur var hade jag en bra partner att prata med. Vårt skift slutade klockan 7 på morgonen och då gick hela teamet till puben för morgon drinks och frukost.

I kväll känner jag mig dock bara ledsen för allt djävligt här i världen och arg för att vi inte kan göra mer för de som behöver det. N

rapport från sjukbadd

Min kropp fick nog i förrgår och sa till på skarpen att den behövde vila. Var på en mycket otrevlig trafikolycka och efteråt hade vi debriefing på stationen. Vi satt ner och när det var dags att resa sig ville min kropp inte vara med längre. Jag gick hem och stöp i säng. Doktors besök visade att jag hade fått lunginflammation och vila beordrades. Har nu spenderat två underbara dagar i sängen och jag känner mig som en ny människa. Det har helt enkelt varit för mycket och kroppen sa ifrån. Så nu kan jag i lugn och ro sitta framför datorn och göra färdigt mina två sista tentor för denna terminen, och när de är gjorda är jag halvägs där. Bara en termin kvar och sen blir jag en riktig polis. Läskigt. Jag är absolut inte redo ännu och måste lära mig väldigt mycket om jag skall vara den mest erfarna på trucken. Det är så otroligt komplicerat alltihop och jag har ångest ibland för att inte göra ett bra jobb. Pappers arbetet är enormt och då gör jag inte ens de komplicerade bitarna ännu.
Nä, nu kryper jag ner i sängen igen med min elektriska filt och somnar om.

Hade första trafik olyckan idag med dödlig utgång. En mamma gick över gatan bärandes sin lilla tre åring och blev påkörd av en lastbil som inte såg henne. När vi kom fram hade ambulansen redan kommit och hade tagit över från de utmattade vittnena som hade försökt rädda deras liv. Den lilla flickan klarade sig inte och mamman har allvarliga yttre och innre skador. Så fort vi kom fram insåg vi hur allvarlig olyckan var och jag blev alldeles lugn. Jag visste precis vad som skulle göras och tog snabbt kontroll över incidenten. Jag har varit med om en hel del allvarliga händelser och varje gång känns det som mitt normala total kaos inne i huvudet blir helt lugnt och jag är i total kontroll och har en alldeles klar bild över vad som måste göras. Ju mer stressfull situationen är desto coolare blir jag.

Frågan är bara om jag inte är allför cool. Den lilla flickan var precis en månad yngre än min yngsta dotter, mamman ett par år äldre än mig. Trots detta kände jag ingenting och bara tänkte på vad som skulle göras next. Jag pratade med pappan och resten av familjen och organisereade en buss för att ta dem till sjukhuset.

Fortsättning ett par dagar senare...

Efter olyckan hade vi debriefing med en counceller. Jag var fortfarande lugn tills hon sa att jag skulle prata ordentligt med min make när jag kom hem om vad som hade hänt, framför allt när vi hade barn i samma ålder. Nu går ju inte det så hon förselog mina föräldrar och det gick ju inte heller. Just då kände jag mig ensamast i världen vilket inte är sant heller.

Nu har det gått ett par dagar och jag funderar på min reaktion till vad som hänt. Jag känner mig inte så ledsen och upprörd som jag bore vara. Inte heller vill jag skrika och gråta för den lilla flickan och hennes familj. Betyder detta att jag ät totalt känsloløs, att jag har trängt undan alla känslor och kommer bli tokig om 25 år eller att jag är så distansierad till allt som händer att jag förvandlats till ett kallt kryp utan medkänsla för min omgiving.

Om man bortser från just denna olyka har jag märkt att jag håller på att förändras som människa. Jag är otroligt glad över att jag blev polis när jag var 34 och inte 24 som först tänkt. Nu vet jag att världen inte ser ut så här. Det finns normala människor och att polis kulturen i Australien är unik. Alla arbetsplatser fungerar inte så här och vi tar hand om en mycket liten del av befolkningen. Men trots detta har jag blivit annorlunda i hur jag ser på min omgivning och jag behöver utveckla nån slags strategi för att behålla min männskliga sida men ändå vara tuff nog att ha controll över situationen. Det är en stor skillnad på att vara en skitstövel och trycka ner någon, till att vara den som är i kontroll och göra vad som i rätt.
Svårt att förklara men jag håller på att bli en skitstövel då det är lättare att få folk att göra som man vill på det sättet.

Polis yrket har defenitvt fört med sig massa frågor som jag aldrig haft en aning om att jag måste fundera över. Det funkar bra på papper och i studie böcker att försöka lära sig hur man skall ta itu med situationer, men det är så otroligt annorlunda i verkliga livet.

Urk!!!

Klockan är 01:21am och jag har skrivit de första 3000 orden i min uppsats om nått mög som jag inte ens nu kan komma ihåg vad det var. Jag har precis upptäckt att jag missupfattat frågan och får börja om på nytt. Perkele!

Lunch date

Hade lunch med ex-maken härom dagen och det var riktigt trevligt. Vi pratade om hur det blev så fel och han är fortfarande väldigt arg och besviken på mig. Arg för at jag inte vill försöka jobba mer på det och arg för att jag så länge vetat att jag ville lämna honom men inte sagt det tydligt nog. Jag förstår fullkomligt hur han känner och han har all rätt i värden i att känna som han gör. Hans känslor är verkligen inte obefogade och jag är ledsen över att ha åstakommit detta.
Men inte för ett ögonblick ångrar jag vad jag har gjort och jag känner inga skuldkänslor. Jag visste inte hur jag skulle kunna komma ur detta förhållande på nått annat sätt än så som jag gjort. I bland är jag stolt över att jag fanimej vågade gå emot strömmen och tro på och göra vad som är rätt för mig.