Australien 2007

I går fick vi ett jobb att åka till Centralstationen i Sydney och leta reda på en 16 årig pojke som var vilse. Vi hittade honom och förstod ganska snabbt att han hade en mental disability. Han kunde sitt namn men visste inte var han bodde, sitt hem telefon nummer eller hur han skulla komma hem. Vi tog honom till polis stationen och hittade honom i data systemet. Han hade en mental sjukdom som gjorde hans mentala ålder 10 år gammal. Det visade sig också att detta var långt från första gången som han hade hittats på en tåg station. Mer än 20 gånger hade han rymt hemmifrån. Åkt tåg runt om Sydeny i flera dagar tills han själv ringde polisen och bad att bli hämtad. Vad som var mer upprörande var att hans familj inte längre ville veta av honom och han var inte välkommen tillbaks när han blev hittad.

Jag ringde hans mamma och sa att vi hade pojken här, hon sa att hon inte brydde sig och hon ville inte komma och hämta honom. Om han ville komma hem igen kunde han sätta sig på ett tåg tillbaks. Jag sa att hon var fortfarande ansvarig för sin son och vi kan inte sätta honom på ett tåg kl 3 på natten och hoppas på det bästa. Hon svarade att "Whatever" och la på luren. Jag ringde då docs dit vi rapporterar alla barn som far risk av att bli övergipna och i behov av hjälp.

Docs är enligt deras web site "The NSW Department of Community Services (DoCS) promotes the safety and wellbeing of children and young people and works to build stronger families and communities." What a load of crap!!!! Deras svar var att i och med att han var 16 år så är det upp till honom själv att hitta någon stans att bo, oavsätt hans mentala hälsa. Jag frågade hur det skulle ske då han inte klarar sig som en vanlig 16 åring skulle. Det är 3 på natten, han har inga pengar, kan inte få ett jobb, har ingen pension, ingen tillgång till en säng, toalett kläder osv som är en rättighet för de flesta människor.

Docs svarade "Yes i know its sad, but according to the legislation there is nothing we can do". Jag ringde runt till olika hostels för hemlösa vilka alla var fulla för natten. Lyckades ill slut hitta ett i Parramatta, 40 min körväg. Ringde tillbaks till docs och frågade om de kunde betala taxi dit vilket kunde vara en möjlighet om jag ringde mamman först och bad henne om att betala.

Jag ringde mamman tillbaks och informerade henne om att docs nu var inblandad och vad som skulle hända. Hon skrek i telefonen "påstår du att jag inte bryr mig om min son, varför har du ringt docs?! Jag kommer och hämtar honom nu." 45 min senare kommer mamman och hennes bror instormande och vi sätter oss alla i ett mötesrum.

Jag kan förstå var mamman kommer ifrån och hur jobbigt detta kan vara för henne. Pojken försvinner i ett par dagar och ringer sen polisen för att bli hämtad. Ett par gånger i veckan får de hämta honom på olika polis eller tågstationer mitt i natten. Hon har två andra barn som hon får väcka och sen köra ofta en timmes resväg för att hämta honom. Jag kan förstå att hon har fått nog. Men om inte hon tar hand om sin son vem skall? Det finna ingen hjälp att få från någon myndighet eller organisation i att ta hand om honom. Foster hem är inte ett option då han är 16 år. Han är inte tillräckligt mentalt efter för att komma på en instution. Vi kan inte ta honm till rätt myndighet då han inte är självmords benägen.

Under hela mötet satt pojken med ansiktet i händerna och ryckte till som en liten hund varje gång hans mamma pratade. Hela hans kropp darrade och han kunde inte prata eller titta upp. När de sen gick råkade mamman stöta till honom och han började gråta och sa "please dont hit me".
Mitt hjärta sjönk ännu djupare och jag kollade alla security cameras så de inte började slå honom utanför stationen. Min partner fnös åt mig och sa att det enda den pojken behöver är en rejäl flogging så han kan inte stå eller gå. "That would teach him a lesson". Han sa också att i och med att mamman var så liten så kunde hon inte rå på honom. Hon behövde en stor man som satte pojken på plats.

Japp mina damer och herrrar, det här är Australien 2007 inte 1807...