Pojkar, pojkar, pojkar.
Dom finns öveallt. Söta kollegor, manliga brandmän, sexiga ambulansförare och stiliga sergeants. Om det finns så många hur kommer det sig att de som är intresserade av mig är antingen under 26 (10 år min junior), gifta eller alldeles för mesiga?
Visst är det kul med uppmärksamhet och som svensk flicka ensam flicka har man en hel del pull.
Men det är en satans svår balansgång.
Om man går up med massa sötnosar får man fort ett fint smeknamn som inte lockar. Säger man nej är man en tråkmåns med attityd.
Skulle inte alls ha nått emot en brandmann med fina gula galon byxor, röda hängslen och blåa t-shirts. Ålder och utseende ingen betydelse, röda hängslen gör mig alldeles nipprig....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
det är fan i mej synd om oss kvinoor som minsann inte får välja o vraka som män gör. du vetiallafall vad du vill ha och det är ju ett steg på vägen!
Det är synd om oss män som tror att vi får välja och vraka - när det egentligen är ni kvinnor som låter oss välja. ;-)
Tänk om man blev vald...
Skicka en kommentar